Ullcentrum

Jag tycker att det är extra roligt att sticka något med anor långt tillbaka i tiden. Medan jag stickar tänker jag på hur andra före min tid har suttit och gjort precis samma sak eller samma mönster. Kanske satt de vid en öppen eld utanför ett långhus på vikingatiden. Eller i en liten stuga i samma by som jag bor i nu. Hur hade de det på den tiden? Tyckte de att det var lika rogivande att sticka som jag tycker, eller var det ett måste för att hålla sej varm?

 

Ann har lärt mej tekniken virkad nålbindning. Resultatet ser ut som om det är nålbundet, men man virkar på ett speciellt sätt. En gammal vante som hittades var flera hundra år gammal och man trodde först att tekniken var utdöd. En hemslöjdskonsulent, Else-Britt, fick på nåder låna hem den gamla vanten över en natt för att lista ut hur den var gjord, och hon kom på att den måste vara virkad. Senare av en slump kom en kvinna till Ullcentrums monter på en mässa och det visade sej att hon hade lärt sej tekniken av sin mor och kunde visa. Kvinnan var från Arbrå, så därför kallar vi detta för Arbråvanten. Jag har inte virkat innan men det var inte svårt att lära sej.  

 

Jag har använt 3-trådig brun finull. Vanten blir varm och tjock utan att vara klumpig. Insidan är ordentligt uppruggad så man sticker ner handen i ett mjukt ulligt ludd. En fröjd när man ska skrapa rutorna på bilen en bister decembermorgon.

 

Trevlig helg! 

Annsofie